När islandshästen kom till Sverige

Intresset för islandshästen fick stor spridning i hela Europa under 1960-talet och importen till Sverige ökade markant. De första hästarna kom dock till landet så tidigt som i slutet av 1800-talet. Till en början var islandshästarna förhållandevis otämjda och svåra att styra över och man visste inte så m37408639_360241c6af_bycket om dess speciella gångarter, tölt och pass. Ja, man visste inte riktigt hur man skulle rida dessa gångarter.

I slutet av 1800-talet och ungefär i samma veva som islandshästen för första gången sågs i Sverige, började man bedriva avel mer selektivt på Island och närmare bestämt i området Skagafjördur. Det var stort fokus på hästens gångarter och att den skulle vara bekväm att rida. Men det var inte med tanke på export islänningarna tänkte att hästen skulle vara ridvänlig utan på grund av deras egen oerhört svåra terräng. De hade inget utbyggt vägnät förrän en tid efter andra världskriget, så det bästa sättet att ta sig fram på Island var med hjälp av islandshästen.

En speciell egenskap bland hästarna på Island är att det finns fler färggener som kan bleka andra anlag och på så sätt få fram nyanser som annars inte skulle vara möjliga att skåda. Som exempel kan nämnas den så kallade silvergenen. Denna gen gör manen och svansen silverfärgad (vindòtt på isländska) medan kroppen får en mörk grundfärg, som rödbrun eller svartbrun. Islandshästarna i Granbergsdal, hos Silverkedjans Islandshästar är dock inte avlade på färg, allt av kärlek till alla färgkombinationer och ett stort fokus på goda ridegenskaper och friska gener.

Det är svårt att inte falla för denna på alla sätt fantastiska hästras. Islandshästen beskrivs som stark och modig samtidigt som den är trygg och uthållig. Dessutom är den samarbetsvillig, så bara man kan visa hästen att man är säker på vad man gör kan den bli din följeslagare i livet, upp till 20 år. Normalt lever en islandshäst mellan 15 – 20 år, men det fanns en häst i Danmark som blev så mycket som 57 år.